A new dawn is here!

Jag borde börja märka mina inlägg med ”Emmas svammelhörna”, för det är lite så det känns. Fast det skiter jag i - det är min blogg, om ni läser mitt skitsnack så är det upp till er.
I alla fall, hej, trevlig helg? Jag har tre serier som jag vill gå igenom idag! Först ut är Chronicles of Wormwood, ännu en Garth Ennis-historia (min husgud, för er som helt missat det av någon obegriplig anledning). Chronicles of Wormwood är inte lika brutal som The Boys, rå som Preacher eller cynisk som Just a Pilgrim, men den är fylld som en späckad julgris med en av Ennis absolut bästa egenskaper – humor! Nattsvart, perverterad, bitter humor! Bara andra sidan in i serien är hysterisk (se bild)!

Du har Antichrist, Satan, en talande kanin, en svart Jesus som är efterbliven och en snubbe med kuk-näsa... Om Garth Ennis serier vore en sjö av religiös satir så skulle Chronicles of Wormwood vara den dränkta kattungen… så tycker jag att ni borde läsa den? - Absolut! Om inte för att ni är fyllda med hednisk penisavund, så för den talande kaninens skull, som får Star Wars-nördar att hänga sig (no hint given)…
Sedan har jag även blivit helt hooked på Brian Woods serie Northlanders; en fantastiskt bra serietidning om vikingar och nordisk historia (som även är någorlunda historiskt korrekt)! Det finns djup och en slags kontinuerlig, existensiell ångest, vilket inte alls är speciellt konstigt med tanke på att det utspelar sig just runt ”the dark ages”… Illustrationerna var dock en berg-och-dalbana i kvalité, åtminstone för mig. Många fans till Northlanders hyllar dock just den råa, kantiga och något grötiga illustrativa delen, och visst finns där guldkorn. Det plockar fram kylan som finns i serien och ger ett fulländat bildspråk som passar serien alldeles utmärkt, men ibland blir illustrationerna så kantiga och råa att det känns snarast ironiskt. Det blir din morgontidnings-seriestripp ovanför horoskopet, ungefär. Serien kommer dock nå sitt slut nu i Mars och det är synd och skam för det är som sagt en fantastiskt bra serietidning! Fast det finns väl bara så mycket historiska vikinga-händelser värda att göra till grafiska noveller, antar jag...
Till sist; Scalped, skriven av Jason Aaron (Ghost Rider, Wolverine) och illustrerad av R.M Guéra. Även denna serie går i samma fotspår som Northlanders och tar upp hur ett tidigare dominerande schaman-folk (indianer) blir kraftigt reducerad till en minoritet av den vita, kristna mannen och hur de hanterar det. Det är en crime/western-serie i sitt essä; med en indianmaffia, en korrupterad kultur som kämpar för sin överlevnad, kasinos, ruttnande totemdjur och federala agenter på jakt efter hämnd! Allt detta visar att Vertigo hittat tillbaka till guldåren de hade runt 90-talet, med serier som 100 Bullets, Sandman och Preacher. Scalped, Northlanders och American Vampire (som jag tog upp i mitt förra inlägg) är här för att axla manteln efter dessa episka titlar, och det passar dem perjävlafekt! HEJA VERTIGO!

Ps. Garth Ennis ska börja skriva för pulp-serien The Shadow, som har fått nytt liv i sig. Kan bli spännande?

Ps2. Går i hemside-planer och lite andra större ändringar gällande GeeksUnify, kanske en helt ny layout, vem vet, 2012 är möjligheternas år. Vad tycker ni?

You an' Me, Lord

För att vara ärlig så har jag gått ner mig i något slags ”tyck synd om mig själv”-träsk nu, vilket har resulterat i någon form av nostalgi. Jag minns saker, jag värderar känslorna över det jag minns, för att sedan romantisera allting! Som när jag var jättesjuk i influensa och fick min far att köra mig ner till byns enda bokhandel (som även var byns bibliotek), för att köa till nya Harry Potter-boken (vilken det faktiskt var minns jag inte, men anta någon gång mellan 2000-2001). Det var en vardag klockan 09.45 och alla andra barn var i skolan, och där stod jag med mörka ringar under ögonen och droppande näsan, kraxande som en kråka till min far om hur FANTASTISKT det var! Jag tog den översta boken ur den lilla högen, staplade fram till kassan och åkte hem i världens mest lyckliga feberrus (bokstavligen). Så, med det vill jag presentera min relativt nya knogtatuering: dödsrelikerna. Jag har alltså gått ner mig i träsket så pass mycket att jag tatuerat en Harry Potter-symbol på knogen. När jag var full och glad och satt i ett kök hemma hos en väns mamma (den ser alltså ut lite därefter, men jag tycker det är ganska charmigt).
Men annars då, när jag inte romantiserar mina Harry Potter-drömmar eller läser om Narnia-böcker och avger omedvetna pip av lycka? Då har jag läst Garth Ennis ”Just A Pilgrim”, som kan få representera det mer misärabla i mitt ”tyck synd om mig själv”-träsk. När jag mest känner mig jävligt stagnerad och trött på all jävla skit, att vara vuxen och byråkratisk med hundra-miljoner viktiga papper – Då plockar jag fram ”Just a Pilgrim” och ”Just a Pilgrim: Garden of Eden” och ligger och småler till den post-apokalyptiska värld som vår hårdhudade protagonist Pilgrimen lever och färdas i. Han muttrar religiösa budskap, skjuter allt som inte är med honom och definitivt allt som är emot honom. Serien är som vanligt när det gäller Ennis, sjukt deffad med one liners och svår svart humor. Den innehåller kannibalism, religiös fanatism, steampunk pirater, zombies och mer western än Preacher någonsin hade. Att tidningen sedan är späckad med kända namn från serievärlden såsom Carlos Ezquerra (Judge Dredd) som har illustrerat, Jimmy Palmiotti (Jonah Hex) som redaktör, förord av Mark Waid

(The Flash, Captain America) och massor av cover-omslag inne i boken av massa olika illustratörer OSVOSVOSV!!! borde övertyga de väldigt få som fortfarande tvekar till de här albumen. Vilket måste vara sjukt konstiga människor.
Nu tänker jag plocka upp Ghost World och dyka djupare in i träsket; för är det en kultförklarad seriebok som verkligen tilltalar den halvmorbida, lite udda ungdomen med sin svarta humor och intelligenta dialog så är det väl Daniel Clowes mästerverk. Precis vad jag behöver. Nu ska jag gå och sätta mig i ett hörn, säga sarkastiska saker till min uppstoppade papegoja och dricka svart kaffe med solglasögon inomhus.

An End is Never The End

Som sagt; låg aktivitetsperiod, men den senaste veckan har jag både hunnit läsa igenom några album, se Thor och uppdatera mig litegrann med geek-news, och det är precis vad jag börjar inlägget med:
The Boys, en av mina absoluta favoritserier, av en av mina absoluta favorit serieförfattare; Garth Ennis, ska läggas ner. Läggas ner låter lite hårt kanske, avslutas då, men jag känner mig i alla fall inte speciellt sorgsen över detta beslut. Det var tid för det, dessutom blir jag ganska mätt på serier som håller på förevigt. Ennis kommer säkert börja skriva på något annat inom en snar framtid, minst lika fantastiskt och våldsamt! Intervju med Garth Ennis om detta finns att läsas HÄR!
Jag har äntligen kunnat ta mig tiden och läsa igenom Punisher #2, Generation Hope #10 (nämnda i tidigare inlägg), Batman: Year One och Aliens: Salvation. Det var skönt att jag sparat lite på den här högen med blaskor, precis vad jag behövde efter att jag skrivit klart min analys!
Jag gillade storyn i både Generation Hope och Punisher och kan definitivt tänka mig att läsa mer av dem. Generation Hope påminde mig varför jag var så fullkomligt förälskad i X-men när jag var yngre; samhällskritik, frågeställningar och vad som är rätt och fel. Hope (seriens namne) är Scott Summers dotter, fast just det här numret fokuserar på Oya, som jobbar med att förstå sig själv som mutant och varför vanliga människor är så rädda för just mutanter. Väldigt fint. Illustrationerna var snygga. Det kan man dock inte riktigt säga om Punisher… det var inte fult, men jisses, vilket slarv! Vissa sidor saknade rätt upplösning och blev väldigt oskarpa och ur vissa ritade vinklar blev karaktärerna nästan lite nickelodeon-liknande. Om ni förstår referensen. Det var väldigt, väldigt synd, för jag tyckte storyn var skithäftig, härlig crime-saga.
Efter detta så tog jag upp Aliens: Salvation som var en fröjd för ögat (Mike Mignola, ni vet, min favorittecknare)! Den var välskriven och ungefär lika spännande som filmerna, skulle jag vilja påstå. Med en släng av religiös fanatiker, och sånt är ju aldrig fel! Önskar bara att jag hade haft Aliens: Sacrifice att följa upp med, som verkar minst lika bra, om inte ännu bättre (vanligtvis så säljs dessa två tillsammans idag, men jag köpte min begagnat, back in the days, när det var två skiljda serier).
Batman: Year One behöver nog inte sägas så mycket om, eftersom det är allmänt känt att det är en av de bästa Batman-serierna genom tiderna, en klassiker, snyggt illustrerat osvosvosv. Oändligt mycket beröm, vilket den förtjänar. Jag njöt minst lika mycket av David Mazzucchelli’s afterword som själva serien.
Till sist; Thor-filmen. Jag tänker inte säga något om den, för det vore orättvist mot alla som faktiskt gillar honom! Jag kan dock glädja er med att Tobias har utmanat mig (eller sig själv, snarare?) och ska göra sitt allra bästa för att få mig att uppskatta denna alldeles absurda, töntiga och nonsens-superhjälte (mina ord, jag står för detta). Jag ser framemot det, för finns det något med Thor som kan få mig att uppskatta honom så föredrar jag ju faktiskt det framför alla gånger han mest går mig på nerverna… Bring it!

Ps. En liten trevlig folklore webcomic - Outfoxed. Tills vidare, *insert vulcan salute*!

"And he damned himself"

I fredags fick jag mitt paket med seriealbum jag hade beställt från amazon. Jag kastade mig på cykeln i spöregnet och cyklade så fort jag bara kunde för att hämta ut det! Så det är vad jag har gjort i helgen; legat på soffan alternativt sängen och läst. Mitt sociala liv blev dock inte så hårt straffat som man kunde tro, då ingen egentligen hade lust att göra något i det vädret... Hur som helst!
Jag kastade mig först och främst över Preacher Book Three Hardcover Deluxe. Jag har väntat på den hur länge som helst, trots att den släpptes redan i december... men min ekonomi har inte riktigt räckt till. Book Four släpptes nu i juni och Book Five släpps i november.
Jesse Custer välkomnade mig med en varm famn, då hela boken börjar med en introduktion av Saint of Killers som får helvetet att frysa till is. Det hela kändes lagom makabert och testosteron-fyllt, med X antal mord och catchphrases. Det är resten av boken som gjorde mig besviken, den delen som faktiskt handlar om Jesse Custer, Tulip och Cass. Ett tråkigt kärlekstriangeldrama och väldigt lite action förutom ett gäng fangbangers, och åh, vad jag är trött på just det. All den här vampyrhypen som pågår har gett mig en tröttsam eftersmak i munnen och inte ett enda incestiöst kräk yttrade sig! Arseface räddade dock det hela ganska väl, och fick mig att gång på gång att fnissa! Hans karaktär växer för varje gång han dyker upp i serien, och jag hoppas att han kommer synas till fler gånger i framtiden... Jag har dock intalat mig själv att detta bara är lugnet inför stormen som komma skall med Book Four. Ge mig lite riktig ondska!

Senare började jag läsa Locke & Key, serien jag tidigare nämnde lite snabbt i mitt inlägg om Eisner Awards. Jag klickade hem första volymen, ”Welcome to Lovecraft”, som visade sig vara en hardcover till min stora förtjusning! Och bättre blev det... Joe Hill är en fantastisk berättare, men vad mer kan man förvänta sig av Stephen Kings son?! Serien handlar om familjen Locke som möter en enorm tragedi och flyttar till en stad vid namn Lovecraft, och en stor herrgård vid namn Keyhouse. Familjens minsta, Bode, upptäcker att dörrarna i herrgården inte alltid leder dit man tror...
Historien är väldigt mörk och obehaglig, du kommer garanterat ligga fastnaglad med serien och inte vilja sluta läsa. Samtidigt som det finns en hel del våld i den här serien så tror jag att det är en sådan serie som kan få fler tjejer att läsa mer, precis som Neil Gaiman's Sandman. Den spelar på psykologiska rädslor, fast utan att bli töntig.
Gabriel Rodriguez som gjort artworken matchar upp Joe Hills fantastiska berättarförmåga med fantastiska illustrationer! När jag låg och läste Locke & Key blev jag faktiskt att tänka på en av de allra första serier jag läste som liten; Mystic från Crossgen Comics. Illustrationerna påminde mig starkt om de Brandon Peterson gjorde för Mystic, och jag var tvungen att ta fram mina gamla lösnummer och jämföra. Det var inte så likt som jag inbillade mig, men visst fanns det ändå likheter, och framför allt, det var minst lika välgjort! Så vill ni börja läsa en ny serie och inte vet vad ni ska välja så rekommenderar jag Locke & Key starkt.
Fem småfeta zombies av fem!